Nicki

Så helgen blev inte riktigt som jag hade tänkt, livet ändrades tvärt! 

Detta är ett tungt och känsligt inlägg, sluta läs om du inte klarar känsliga saker. 

På fredagseftermiddagen skulle jag åka ner till Ica och handla lite till fredagsmiddagen. Sätter mig i bilen, startar och åker. Hinner bara några meter så ser jag att Nicki vår hund springer efter. Backar upp till huset med henne och Johan tar henne. Åker igen tittar i backspegeln ser hur hon leker i löven som Johan blåser och jag åker. 

Svänger ut på asfaltsvägen här hemma och åker iväg. Efter ca 50 smäller det till i bilen. Kollar backspegeln ser inget. Tänker att det kanske var en lerklump i hjulhuset eller en sten något sånt. Efter några sekunder ringer Johan.

-Fia, vänd du körde över hunden. 

Den meningen, den känslan....... Skammen, skulden!

Vänder, åker hem möter en hund som lider, barn som gråter. Kastar in ungarna i bilen, åker i ilfart till djurakuten. Nicki tas akut in på intensiven. Organen har lagt av pga att hon är i chock. Dom behandlar chocken för att kunna röntga för att bedöma skadan. 

Vi får svaren, hon har ett diafragmabråck, alla organ är på fel plats samt att hon fyller på med luft i buken, dom vet inte vart luften kommer ifrån. 

Vi tar beslutet att dom får avliva henne. Skadorna känns för stora, dom kanske kunde få henne bra men hon skulle behöva omfattande operationer och dom kunde inte garantera att hon skulle bli frisk. 

Så helgen har varigt kass! I lördags kväll bröt jag ihop utav skuldkänslorna. Det är hemskt. Jag vet att jag inte kunde gjort något annorlunda. Men det hjälper inte jätte mycket. Det måste bearbetas.. 

Tydligen så när jag svängde ut på asfalten så såg hon det fick för sig att hon skulle med. Hon tok stack från Johan sket i att han ropade. Han sprang efter henne och hon efter mig. Hon kom ifatt bilen på bilens högra sida och skulle springa unde bilen till förardörren, hon kom under hjulet. 


Så som jag kommer sakna denna hund, snällare och mer tillgiven hund kommer vi aldrig ha. Sorgen är stor, och saknaden enorm. Huset är tomt och en del av vår familj är borta. 

Hästar!

Jag har alltid älskat hästar, hängde på ridskolorna när jag var liten. Red kusinens häst när tillfälle gavs. Älskade det verkligen. 

Men för ett gäng år sedan blev jag skrämd utav två hästar. Blev verkligen livrädd! Sedan dess har det hållt i sig. Men ju mera åren gått ju starkare har dragningen tillbaka till stallet blivit. 

Goda vänner har ju fyra krakar, i varierade storlekar. Edvin har en favorit som han gärna rider Pussel heter den goa ponnyn. Sen har jag alltid hade ett gott öga till Hannes en vacker Frieserhäst. Anna har länge sagt prova sitt upp, han är såå snäll! Men rädslan har suttit där, men lockelsen vart för stor i veckan när Edvin skulle rida Pussel. Där kom Anna på väg till stallet på denna vackra häst! Hoppas av och sa åt mig att hoppa på! Sagt och gjort tvekade inte en sekund. Red en liten tur med honom, kände av och fasnade! Det var så himla härligt. 

Mina fina svärföräldrar kunde vara barnvakt så vi bokade in för en långritt idag, Anna på sin gigantor häst och jag på Hannes. Så jävla kul! På lördag ska vi på't igen. Längtar redan. Ha! 

Jag är fast igen... 





Ibland.....

....så snurrar tankarna iväg. Just nu mår Elias väldigt bra, men i fredags var han hängig efter vaccinationen han fick i torsdags. Och när han blir hängig så är det lätt att bli negativt påverkad. 


I fredags blev jag det, när tankarna snurrar iväg och man börjar tänka på hans hjärtfel. På vad han och vi har gått igenom och vad vi kommer att gå igenom i framtiden. Då känns det tungt. Just vetskapen om att ens barn aldrig kommer bli frisk, eller troligen kommer aldrig att må helt bra. Det gör ont i mammahjärtat. 

Men man har väl sina ups and downs, så får det vara... Men det är inte helt kul när man låter tankarna snurra....
Visa fler inlägg