Styrka

Det gick ok att se programmet ikväll. Johan vankade dock in och ut i vardagsrummet, han tyckte det var för jobbigt att se allt. Men något som jag känner vi har utvecklat sen allt detta hände är vår lyhördhet för varandra. Vi ser och känner när den andra har det tyngre. Och som tur är har vi tunga dagar olika dagar så det är nästan alltid en av oss som känner sig lite starkare och då kan den lyfta den andra. 

Dock inser jag ju hur korkad och naiv jag är. Man vet att operationer är en risk, men jag har aldrig ens tänkt så långt som att han skulle kunna få en ex hjärnskada till följd av en operation. HUR kan jag missat den tanken? Det blev ju som en käftsmäll, ytterligare en sak man ska vara orolig över. Det är nog ändå känner jag. 

Och troligen finns det väl tusen olika risker och komplikationer som man inte har tänkt på för allt man tänker på är ju att han ska överleva operationen. Inget annat. 

Men innan programmet började var jag så trött, har varigt det hela dagen men nu är jag piggelin. Tankarna snurrar ofta iväg dessa kvällar. 

Nu ska jag försöka sova. 
Sov gott och ta hand om er

Rakt in i hjärtat part 2

Får lust att säga att det är en jävla skit serie, just för att den väcker så himla mycket känslor. 

Men det är en jätte bra serie, men så jobbig att titta på. Idag höll jag ihop det ganska bra när jag tittade, så fick jag ett jätte gulligt sms från en go vän när programmet var slut. Då brast det! Tårarna började spruta.
Hormonellt vrak -CHECK! 

Ibland krävs det inte mer än så, omtanke så krakelerar fasaden man lyckats bygga upp både utåt och för en själv ibland. Det jobbigast är när den rivs ner för en själv och man måste konfrontera alla känslorna. Jävla skit! 




Rakt in i hjärtat

Så igår var det premiär för serien Rakt in i hjärtat på SVT1 och fy så mycket som kom tillbaka när vi såg det. Var tungt, kan säga att det var många tårar som rann. 

Känslan när vi lämnade Elias på OP, korridoren utanför OP som vi vankade i. Känslan när man såg hans kirurg, eller när man såg hjärtläkaren som tog emot Elias när han var nyfödd. Samma läkare som förklarade så bra om hans hjärtfel. Och som lugnade mig fint vid hans första arytmi. Och värmen man välkomnades av på Ronald McDonald hus. Alla dom känslorna som vi hade i Lund bara sköljde över en. 

Och så tänkte man ett steg till, vi ska göra allt det minst två gånger till... Ångesten kom då! Man vill verkligen bara ta Elias och springa därifrån! Jag tyckte att Willes mamma i programmet satt ord så bra på alla känslorna som man har.. 

Man vill verkligen inte, men man måste. Men som tur är vinner förnuftet över känslan att fly, man kan ju inte det. För då vet man att han dör..
 

Visa fler inlägg