Sorgen
Gav just Elias sin kvällsmedicin och en enorm sorg kom över mig, denna fina pojke. Så liten, och så sjuk man tänker inte på det hela tiden. Men nu ikväll kom det verkligen över mig igen...
Han kommer få äta sina mediciner, gå på sina kontroller, göra operationer... Fan det är inte kul! Det är kämpigt som fan.
Folk frågar och vi svarar att nu är det ju lättare, det värsta är gjort nu går det åt rätt håll. Man har en repertoar inövad känns det som. Troligen för att skydda sig själv från alla medömkande blickar och alla huvuden som läggs på sned. Så som man gör när man känner med någon, jag har själv gjort samma...
Men om jag svarar så där brutalt ärligt hur det känns så vet inte jag hur jag själv kommer att reagera. Och det är lite läskigt. Jag är en ganska samlad människa men om jag inte svarar min repertoar så vet jag inte om jag klarar att vara samlad längre.. Och hur blir det då? Och vill man verkligen ha det riktiga svaret? Jag är inte helt säker på det? Ja mina nära vänner och familj dom får det riktiga svaret dom klarar det.. Men dom som inte är närmast.. Dom får lightvarianten.
