Hopp och förtvivlan
Nu har det återigen gått ett par dagar sedan sist jag skrev. Har inte varigt på topp.
Elias blev utsriven sent på fredags eftermiddagen. Allt såg fint ut och läkaren vågade skriva ut oss. Fint och toppen! Så skönt att medicinbytet gick så smärtfritt. Man vet ju att det kan bli lite struligt men nope. Allt såg fint ut, ultraljudet var bra och EKG såg fint ut och telemetriövervakningen visade inte något annorlunda.
Så vi åkte hem.....
På lördag på dagen fick Elias en ny arytmi. Hela världen rasade kändes det som, hoppet om att slippa arytmierna med ny medicin smulades sönder. FAN!!!!!
Det var ett oerhört jobbigt akutbesök. Jag slapp åka in, Johan tog denna gång. 6 timmar på akutrummet var dom. Som alltid var han svårstucken. Han är sönderstucken på tre ställen i huvudet, på händerna. Min stackars unge! Dom fick in en infart som sedan åkte ut och då fick dom börja om med stickningsförsök. 2 timmar fick dom vänta innan stickhjälpen dök upp, förjävligt om du frågar mig. Dom sköterskorna och undersköterskorna som jobbade med Elias var jätte gulliga. Han fick en stor nalle och pilla med, den fick även följa med hem.
Så nu sitter jag och väntar på att hjärtmottagningen ska ringa upp. VIll få svar om det kan vara att medicinen ej börjat verkar ordentligt eller om det är så att medicinen inte funkar och vad är isåfall planen framöver..?
Orkar inte detta mera känns det som...
Satt och räknade 22 arytmer har pojken haft under detta år, 22 tillfällen då han fått akutmedicin. Han är ett år. Det är inte rättvist någonstans.
Over and out!
Å va tråkigt! När det lilla hopp man håller så hårt i försvinner för en stund. Att hela tiden behöva hitta nya vägar, ny ork, kraft och nya möjligheter, önskan, drömmar och förväntningar. Hoppas att det kan få ordna sig nu! Ni har kämpat så mycket nu!